Så var helgen slut. Helt galet va fort det går. Planen var att gå tipspromenad, fort som fasen hem o dammsuga, fixa brev till skolhälsovården och fixa undan tvätten. Men som vanligt går inget av mina planer som de ska. Tipspromenaden fixa vi galant. Men sen gick det åt skogen…

Lilla kissen <3

Anna skulle bara hämta lite kläder åt ungarna. O helt plötsligt var det dags för mat. Det bjöds på spagetti o köttfärssås. Så det tacka jag inte nej till. Planen var att dra sen. Men det blev lite knaserier ute med fyrhjuling och studsmatta. Så klockan gick. O det va dags att följa med Anna till frissan.

Passa mej bra. Jag skulle ha chansen att prata foderallergi.

Whis har fortsatt att klia sej. I somras tog jag kontakt med en djurpratare som såg att Whis kliade sej, att hon var nervös och inte gillade Buster. Hon sa oxå att Whis mådde dåligt av medicinerna hon fick o rekommenderade att testa några andra. Jag va så less på hennes kliande att jag va beredd på att ta bort henne. Men jag ringde vetrinären, som inte ville ge mej nån annan medicin utan hänvisade till en annan klinik. Jag vare sej orkade börja om på nytt eller hade råd. Så jag googlade på nervösa katter o hittade nån feromonspray att sätta i väggen. Buster lyckades jag bli av med på nån dag. Han hamnade på en kanin gård där han skulle göra kaniner. Jag vet inte om feromonerna fungerade. Så till slut bokade jag tid till vetrinären.

Eftersom jag inte är så tuff som jag tror och jag inte pallar att vara koncentrerad så värst länge så tog jag med min kompis som är mer insatt i sånt här. Jag va igen beredd på att få ge henne en spruta. Jag berättade min story o vetrinären var helt säker på att det är foderallergi. Jag andades ut, men sen sa hjärnan stop. Min kompis fick ta över o lyssna. Det konstaderades att Whis slickat sönder sej under hakan så det blivit fukteksem. Så jag fick med både antibiotika o antihistamin. O sen en ny omgång med specialfoder. Hon svarade ganska bra på behandlingen. Första veckan satt hon o tryckte i hörnet där buster stått. Sen ryckte hon upp sej o blev fin.

Kuren käkades upp och hon såg riktigt bra ut. I samma veva som jag skulle gå på det vanliga fodret så påbörjades renoveringen i badrummet. På mindre än två veckor började hon klia sej igen. Jag mejlade vetrinären o hon ville se henne igen. Men jag hade kvar medicin som jag började med o så specialfodret. Hon blev såklart bättre ganska snabbt. Under tiden har jag prata med folk som tipsat om ett nytt foder. Inget specialfoder utan ett som nästan bara är kött. Så nu ska jag köra veckan ut med medicin o så får hon äta upp specialfodret. Sen blir det foderbyte igen o hoppas på att det inte bryter ut nåt mer!!

Anna är ju en tuffing. Så hon klippte sej rejält, Som hon säger, det växer ju ut. Jag skulle oxå vilja. Men jag törs inte. En annan dag kanske. Sen åkte jag hem. Skulle bygga kyckling o potatismos, fixa tvätt, dammsuga o fixa brev. Jag lyckades fixa mat o de stackars två breven jag skulle. Fortfarande så kämpar jag med att orka göra nåt hemma. Men som vanligt blir jag oftast sittandes i soffan och spela mobilspel o kolla på tv. Min doktor hävdar fortfarande att min kropp inte orkar så mycket mer än att jobba. Å jag kanske håller med, nångång... Men jag vill ju göra sånt som får mej att må bra oxå, ju

Over  

Jaha ja. Kanske dags att uppdatera. Ångrar mej så att jag inte fortsatte skriva när jag va igång. Det har hänt så otroligt mycket. Men jag hinner nog få in det här.

Jag har ju fyllt 45. Det kändes lite konstigt att läsa grattiskortet som kom. 45? Jag?? 45 låter ju göörgammalt ju. Men man är inte äldre än man gör sej. Som vanligt firade vi hos mamma. Rätt praktiskt att fylla år samma dag som mamma. Man slipper sånna bestyr. Jag är ingen sån partymännsika som vill stå i centrum o bjuda folk. Sen säger jag inte att det är kul med kalas o tillställningar. Eller jo lite. Har fortfarande svårt för att vara anständigt klädd o behöva bete sej. Skyller allt på min sjukdom...

Dagen innan va syrran o jag på bio. Tyvärr va det inte den filmen jag trodde. Men vi va där o umgicks. Efteråt jagade vi reda på syrrans favoriträtt, sushi, i Dfs. Så vi käkade hos mej. Whiskey, som annars är livrädd för typ allt, satt brevid syrran hela tiden. Man slutar aldrig förvånas!!

Födelsedagen rullade på med gratulationer på jobbet, pinsamt. Sen hem till mamma som sagt. Den stackars lilla skara som är kvar av närmast sörjande va redan på plats. Mina två mostrar. Känns bara konstigare o konstigare för varje år det är nån som fattas. Men så är livets gång... Mamma hade köpt en smörgåstårta med tonfisk. Smaka himla bra. I present fick jag två blomkvastar, lotter, pengar och en sån där hip scarf. Innan hade jag fått ett nytt badrumsskåp, skor och en stekpanna. Så jag är nöjd.

Annars rullar livet på med jobb och ungarna som kör musten ur mej så fort de bara hinner =) Förra helgen gick vi walk of hope. En liten promenad till förmån för barncancerfonden. O idag var vi i Granbergsdal och tittade på kolmilan de tänt. Anna o Kim stack på bio direkt när vi kom hem. Kvar var en ledsen Robyn som inte ville åka bil med pappa. Så vi lyckades muta in henne i bilen med löftet att jag skulle med i min bil. Vi hamnade hos svågern där vi blev kvar ett par timmar så ungarna fick busa.

Om två dagar är den här nedbrunnen

Så här roar man sej på landet

Pappan har koll på lillan

Eller?

Eller??

Förra veckan va det invigning av våra nya lokaler på jobbet. Vi flyttade i maj. Men nu invigdes det av bossarna från HK. Men bandklippning, röda mattan, snittar o champange. Vi fick en egen invigningsfest med en mindre award och mat beståendes av pulled pork. Trevligt!!

Nu i veckan va det dags för Ödemdagen. Jag och en annan styrelsemedlem stod på lasarettet och visade upp oss. Som vanligt är det svårt att få till sej folk. Kanske för vi stod framför tavlan kyrkan hade. Kanske för att folk är livrädda att bli påtvingade ett abonnemang eller nåt. Men vi haffade några läkare och stack till dom våra informationsblad. På flertalet av de vi pratade med så hade de hört talas om ödem. Men f-n vet om de skulle koppla samman om de såg det IRL, på mottagningen. Jag har ju inte fått rätt diagnos trots jag träffat massa läkare...

Over